Romantikens konst uppstod omkring år 1800, strax efter upplysningstiden och varade till slutet på 1800-talet då epoken fick lämna plats åt naturalismen och realismen. Romantikens konst lägger stor vikt vid individens personliga känslor och uttryck samt dennes förnuft att gå ifrån alla band och normer som vuxit fram inom den klassiska traditionen. Konsten återspeglar naturen som känslolandskap.

Vanliga motiv inom romantiken utgjordes av storslagna naturscenarion, gärna i dimma eller månljus. Dessa motiv väckte särskilda känslor vilket också var syftet med dem. Det fanns även den konst som speglade religionens , det sublima samt skräckens romantik. Detta skildras exempelvis i spanjoren Francisco de Goyas krigsbilder samt i bildkonstnären Johann Heinrich Füsslis mardrömmar. Känslorna i konsten under denna epok gestaltades även genom att bildkonstnären införde rörelser i motivet. Detta kunde exempelvis skildras i form av moln eller vind.

Motiven av bildkonsten under romantiken hämtades vanligen från medeltiden, exotiska länder samt från mytologins värld. Många gånger utgjorde människan huvudmotivet i bilden. Några av de mest kända bildkonstnärerna under romantiken var bland annat Thomas Cole, Philipp Otto Runge, William Blake samt Théodore Géricault. I ren form fortsatte romantiken utgöra en viktig strömning inom konsten fram till första världskriget.

Om romantiken skulle ta slut kan man alltid ta till det sexleksaker och ”krydda” till det lite. Romantik är minst lika mycket lust som ord och handlingar.