Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv inleddes romantiken under 1790-talet. Romantiken uppstod i samband med att författare ansåg att forskningen samt förnuftet inte räckte till för att beskriva människan och dess verklighet. Litteraturen satte känslorna i rullning

Under denna epok var det vanligt att litteraturen innehöll inslag från den medeltida kulturen vilket kan förklaras som en flykt från samtidens politiska besvikelser. Vanliga miljöer i berättelserna kunde utspelas i gotiska katedraler, borgruiner eller liknande. Handlingarna kunde även utspelas på exotiska platser och galenskaperna, barnets oskuld och drömmarnas värld blev viktiga teman inom litteraturer under denna epok.

Inom den engelska litteraturhistorian anses romantiken starta i samband med att Wordsworth och Coleridge publicerade sin diktsamling Lyrical ballads år 1798. Detta blev början på den första romantiska skolan. År 1837 gav skotten Thomas Carlyle ut sitt trebandsverk om den franska revolutionen. Verket innehöll alla de faktorer som var karakteristiska för romantiken, det var stora känslor, målande personlighetsbeskrivningar samt ett poetiskt språk.

I Tyskland var det en rad författare som var verksamma under romantiken. Några av dessa var bland annat Friedrich von Schelling, Novalis samt Ludwig Tjeck. I Frankrike fanns det de författare som skrev romantiska verk under 1790-talet men romantiken slog inte igenom i Frankrike förrän på 1820-talet.